Renässansens skämtsamma och romantiska villanella-ramsor gör comeback i operakompaniet Man Must Sings ”Jag har aldrig känt så här för någon och det är inte en grej jag säger till alla”.

 

 

Av Maria Lithell Flyg (musik) och Kristian Hallberg (libretto). Regi: Gunilla Johansson Gyllenspetz. Scenografi och kostym: Heidi Saikkonen. Ljus: Christofer W Fogelberg. Musiker: Anders Jonhäll, Jonas Larsson och My Hellgren i Gageego. Medverkande: Nina Ewald, Amanda Flodin och Karl Peter Eriksson. Scen: Teater Cinnober, Göteborg.

 

Versmåttet villanella, som är förknippat med den italienska renässansens vurm för unga herdar och herdinnors kärleksbestyr, har i modern tid inte gjort mycket väsen av sig inom svensk dikt. 

Därför måste det räknas som en händelse att villanellan nu dyker upp som ett högst levande och relevant versmått i Kristian Hallbergs libretto till operagruppen Man Must Sings enaktare ”Jag har aldrig känt så här för någon och det är inte en grej jag säger till alla” som hade urpremiär på Teater Cinnober i Göteborg på fredagskvällen. Ett förtjusande operaverk om (mycket) ung vänskap och kärlek, inspirerat av villanellans skämtsamma men också svidande romantiska stämningar.

 

Som trestämmig dansvisa blev renässansens villanellor något av den tidens popmusik. Samtidigt som de färgade av sig på den allra tidigaste operan med sina refränger av typen: ”Den som inte vet vad smärta är, vet ingenting om kärlek.” På Teater Cinnober blir det också åka av i Gunilla Johansson Gyllenspetz regi, rätt in i det triangeldrama som alltid utgjort operakonstens hjärtpunkt. Burna av den rytmiska rimflätningen sätter de tre sångarna – Nina Ewald, Amanda Flodin och Karl Peter Eriksson – dramat i spel på ett lysande vis. Den troskyldigt häftiga förälskelsen i Mozarts ”Cosi fan tutte” är stundtals inte långt borta.

 

Men librettots villanella-ramsor har också förlöst Maria Lithell Flygs musik där de tre rösterna samspelar med en trio på flöjt, slagverk och cello, som vore de indragna i en snurrande ringdans. Här uppstår en ljuvlig rörelseenergi som får detta smycke till kammaropera att ta vägen bortom det avsiktliga. Där det är möjligt att förlora sig och vinna allt på samma gång.”